RECENSIONER

Katrineholms-Kuriren onsdag 5 juni 2002

Sparreholm överraskar
Skulptören Peter Mandl ställer ut i Galleri New Form

Här kommer en halländsk före detta tjeckisk skulptör av stort format till lilla Sparreholm och visar inte bara skulptur, som han är mycket känd för på många håll och inte bara här i landet, utan även teckningar och grafik och det gör han i Galleri New Form i Sparreholm. Gallerinamnet betyder ju Ny Form på svenska men sådan har det inte alltid varit fråga om här och galleriet är att gratulera.

Av Olle Bergquist

Jag vet att det är ett svåruppnått ideal att landets många konstnärer ofta kunde visa upp sig på nya håll, detta för att möjligen inspirera kolleger på plats och själva kanske inspireras av annat och nytt. Oftast är det som vattentäta skott mellan målare etc. på en ort eller inom ett område och deras kolleger på annan ort även om den alls inte är så avlägsen.

Jag har varit med om skrämmande exempel både på okunnighet om artistiska grannar eller landsmän och på sorglig lokal självtillräcklighet i brist på utblickar. Jag vet både vad jag talar om och att ett landsomfattande uppbrott ur det egna reviret i mycket är en ekonomisk fråga som vi inte löser genom att jag pekar på problemet.

Klassicism, kubism

Här kommer alltså hallänningen Peter Mandl och visar upp sina arbeten i Sparreholm. Utanför ingången till galleriet står en mycket uttrycksfull "Penelope", Odysseus' maka, hon som inte sett sin man på tjugo år, ett mönster av flit och trohet. Hon står i en återhållet vädjande positur.

Man tror att Mandl inspireras litterärt, som här av Homeros, och det sker nog även om han inte direkt illustrerar sin läsning. Det är snarare så att han använder sig av gestalter och figurer ur mytologin och litteraturen för att klargöra mänskliga situationer, åtbörder, rörelser, gester i ett nu, uttryck för lidelse eller otålighet eller anspänning för att komma ifrån en situation.

Penelopes ryggsida är som ofta hos Mandl nästan mer talande än framsidan, där spanns kroppen tydligast, och hon byggs upp i reliefartade fasetter likt i tidig kubistisk konst.

Mandl skildrar sitt mänskliga motiv både klassicistiskt och lätt kubistiskt med en mängd av enskilda kroppsytor, metalliskt hårda och organiskt mjuka om vartannat, och det blir fråga om ett slags kroppslig arkitektur. Jag tänker på tysken Ernst Barlach, italienaren Umberto Buccioni och fransmannen Raymond Duchamp-Villon för att inte tala om Christian Berg som ligger nära tillhands för en hallänning. Mandis konst kommer av konst, så som det är och skall vara.

En sensuell balett

I tunn brons framstår de, Mandls expressiva antingen ryggande eller framrusande kvinnor som "De tre gracerna", "Penelope" igen i mindre format, de i "Himlajord" som likt annat i andra fattningar kan återfinnas på olika håll i Sverige, "Minerva", "Isolde" och annat.

Mycket, särskilt större saker, gjuter Mandl i Prag, och här står de som en vackert ärggrön samling dansare i en sensuell balett, var och en i sin egen koreografi. En del av dessa mänskliga skildringar renodlar sig själva mot en större stramhet nästan i Chiricos och Christian Bergs läger.

I Mandls teckningar stegras skulpturernas vinddrivna rörelser till en nervig, snabb impressionism, men i grafiken förtydligas allt igen - här arbetar man ju eftertänksammare och försiktigare på den dyra och långsamma plåten - och såväl här som i teckningarna återkommer de skulpturala motiven utom i en serie som konstnären kallar "Struc tura" och som består i reliefer i trappstegsform i gips och papper i vitt eller metallfärgat.

Dessa skulle Mandl gärna se gestaltade i husfasader eller annan arkitektur - själv tänker jag här på Frank Gehrys byggen - eftersom de är så föränderliga allt efter hur ljus kommer till.

Mandl har inga av sina glasarbeten med här vilket är synd. Vill man se skulpturer av hans hand i offentligheten får man bege sig till exempelvis Halmstad, Gävle och Värnamo.

Hans utställningsbakgrund är imponerande men att han inte dragit sig för att ta sig till Sparreholm hedrar honom och således galleristen som bett honom. Utställningen pågår till och med den 23 juni.


Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning, måndag 20 oktober 1997

Glasyrens mästare ställer ut i Sparreholm

-Om man ger sig sjutton på att lära sig någonting så kan man göra det. Det anser Lasse Östman från Vansbro i Dalarna, som just nu ställer ut stengods
och porslin på Galleri New Form i Sparreholm.

Lasse Östman är själv ett bevis på sitt påstående, anser han själv när han berättar om hur han blev keramiker och dessutom med en alldeles särskild kunskap om glasyrer.

Lasse Östman utbildade sig till civilingenjör och hade ingen som helst anknytning till keramik förrän den dag han bestämde sig för att bli keramiker. Då var han 29 år. Några år tidigare hade han skilt sig och hela hans liv blev upp och ner. Han tappade fotfästet i tillvaron och jobbade bland annat som lärare i Göteborg.

-Jag flöt omkring, berättar han själv. Jag kom till ett vägskäl där jag hade att välja på att antingen ta mig samman eller ta mitt liv. Jag hade tittat på en del keramik och tyckte att det var vackert. En dag 1973 beslutade jag mig för att bli keramiker och nästa dag satte jag i gång.

Lasse Östman skaffade sig en verkstad i Göteborg och började lära sig keramikeryrket helt själv. Än i dag har han aldrig haft någon annan lärare än sig själv. Det första året som keramiker hade Lasse Östman det knapert med ekonomin och fick ta lite extrajobb. Men sedan dess har han försörjt sig på sitt nya yrke.

-När jag var ung och skulle lära mig jobbet kunde jag jobba 100 timmar i veckan, berättar han.

Efter några år flyttade han upp till Vansbro i Dalarna och byggde sin egen verkstad. Han skapade alla yttre förutsättningar som behövdes för att jobba med keramik.

-Jag ville inte ha några andra begränsningar än mina egna, säger han. Lasse Östman jobbar i klassiska rena former och det är glasyrerna som är hans specialitet. Han experimenterar ständigt med glasyrer och han säger själv att han är bland de kunnigaste i världen.

-Men jag blir aldrig fullärd. Ju mer jag tränger in i detta med glasyrer desto mer finns det att upptäcka. Det är en utmaning och ett människoliv räcker inte för att hinna med allt.

Med på utställningen i Sparre- holm finns ett antal utsökt vackra skålar, urnor och fat med hans speciella kristallglasyr. För att få fram ett perfekt fat med den glasyren måste han göra fem stycken. Det är normalt att fyra av faten inte blir som han vill ha dem.

-Ju större ett fat är desto större risk är det att glasyren blir fel någonstans, säger han, och han berättar att han just nu byggt en ugn där han kan bränna fat som har en diameter på l, l meter.

-Det är tio gånger svårare att bränna ett fat som är en meter i diameter än ett som har en diameter på en halvmeter, säger han. Men det är utmaningen som är spännande. När han använder andra mindre krävande glasyrer brukar mellan 40 och 50 procent att de brända föremålen blir lyckade, tio till tjugo procent duger och resten kastar han.

Lasse Östman har sedan fem månader tillbaka en hemsida på internet där han beskriver sina glasyrer, han ger recept och berättar om hur man ska arbeta med dem. Det har gett honom massor av kontakter med keramiker över hela världen och inte minst med människor i Amerika.

-Varje dag får jag flera e-mail från människor runt om i världen, berättar han. Det är människor som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med utan internet. De frågar mycket om mitt experimenterande med glasyrer.

På en fråga varför han lämnar ut sina framexperimenterade glasyrer svarar han helt enkelt att det finns alldeles för lite dokumenterat om glasyrer och han vill inte att kunskapen om dem ska gå förlorad.

-Jag fortsätter med mina experiment, säger han. I varje bränning passar jag på att testa nya glasyrer. Det blir säker tusen om året och av dem blir kanske hundra bra.

Det kan tyckas som om glasyrerna är det viktiga för Lasse Östman. Men det är inte riktigt sant. Han hävdar att formen masta vara perfekt för att glasyren ska komma till sin rätt. Därför jobbar han i klassiska former utan några dekorer. Det är glasyren som är själva dekoren.

Lasse Östman har många utställningar bakom sig, men aldrig tidigare i Sörmland, och han är kunglig hovleverantör. Det händer då och då att kungaparet har med sig hans keramik som gåva till olika statsöverhuvuden vid sina statsbesök.

Utställningen i Galleri New Form pågår till 9 november

ELISABETH ANDERSON


Hyllning till maskros och katt

Maskrosen tillsammans med katten — de är Ralph Judells favoritmotiv.

-Maskrosen är den vackraste blomman av dem alla och borde istället heta solros. Maskrosen luktar sommar och honung och den står för livskraft och väjer inte ens för asfalten.

Orden kommer från Leksands konstnären Ralph Judell. Som ung hade han inte en tanke på att bli konstnär. Någon konstnärsforankring i släktleden går inte att finna. Det finns inte heller någon nedärvd målargen att spinna vidare på.

Ralph Judell har funnit sina egna stigar. Han ger inte mycket för dagens konstnärer, som staplar bullar på varandra och sedan kallar det för konst.

-Konst skall ha känsla och vara något som är svårt att producera, säger Judell.
Han vill även avliva den gamla myten om konstnärsromantiken där inspirationen skulle hämtas i nöd och lidande.

-Det är en vacker myt men för min del så ger jag inte avkall på det sociala livet runt omkring. Jag skulle aldrig försumma familjen, snöskottningen eller vedhuggningen för mitt måleri, skrattar han.
1400-talsmålaren Sandro Botticelli har en stor plats i Judells hjärta.

-Det må vara att motiven var banala, men bland dagens konstnärer finns det ingen som tillnärmelsevis kommer i närheten av Botticellis skicklighet.

-Han var den störste av dem alla, säger Ralph Judell, som trots sin beundran för italienaren har valt en egen väg.

-Det går ju inte att apa efter någon annan, anser han. Sitt eget oljemåleri beskriver han som naturalistisk konst kryddat med modernistisk komposition. Han vurmar för de starka höstfärgerna men ogillar blått. Han säger att det vackra lockar mer än det udda och att han alltid vet hur tavlan kommer att se ut innan den är färdig.

Utställningen är öppen till och med den 8 juni.

PETER LARSSON


Katrineholms-Kuriren, måndag 21 oktober 2002

Trinda tomater och smala män

Sparreholmsgalleriet New Form visar till och med den 28 dennes två konstnärer med skilda temperament. Eva Boström målar frukter och blommor så det står härliga till, de faller nästan ut på golvet och ramlar över en i det lilla galleriet, men hennes medutställare Björn Römerts skulpturer skulle bara avteckna sig som revor i tapeten bakom om de inte varit så mänskliga och rytmiskt dansanta.

Av Olle Bergquist

Eva Boström gör det lätt för sig motiviskt med sina äpplen, druvor, plommon, auberginer, citroner med mera och med sina blommor. Den stränge betraktaren avfärdar först lätt dessa akrylmålningar som dussinvaror - tilltron till sådana här motiv är ju klassiskt amatöristisk och populistisk. Men det tar sig snart. Man ser inte bara avbildningar utan vinklingar av avbildningar. Boström är skicklig rent tekniskt. Först möter en humoristisk målning med en kossa med en tulpan i munnen. Bilden är målad i exakta, samverkande färger och kan tjuren Ferdinand ha en blomma i käften kan väl denna ko det. Intill hänger "Blå druvor" som är så blå så blå och långt större än den småaktige von Schantz' likheter och blänkande och feta. Boström tillfogar dock en vanitassymbol. Ett sargat blad påminner oss om döden. Så kommer en bild med flera tulpaner, stora som hus och röda, gula och violetta som en övertydlig kretong.

Vällust

Men vidare i frukternas och grönsakernas muntra värld! Citroner gosar vällustigt med varandra, vänder sina behagfulla rumpor mot varann. Andra naturprodukter slingrar sig intill varann, enslingar finns inte, bara ytterst sociala, ekivoka tomater, pepparfrukter och vitlökar för att inte tala om bananer som bär sig rent fasligt åt trots att skalen är på och en del "Källor" som idkar gruppsex å la amerikanskan Georgia O'Keeffe som väl hjälpt till på ett hörn. Norrmannen Nerdrum siktas också någon gång i denna keliga naturförgudning och överdrifterna kan bli surrealistiska. På O'Keeffes vis kan man ibland se möten, munnar, sköten, stjärtar, kinder och bröst och manslemmar överallt i dessa naturens skapelser. Allt är övertydligt, stort och blankpolerat och ofta roligt. Linné som såg naturens erotik skulle nickat.

Det smalnar

Mot detta målade, präktiga och glada överdåd står medutställaren Björn Römerts smala figurer som en påminnelse om livets motsättningar. Man ser att Giacometti och andra serietecknade streckfigurer inspirerat honom och hans trådsmala, anorektiskt gängliga män och kvinnor försvinner alldeles om de magrar ytterligare och det vore synd. De berättelser om något som sker i vad vi ser ger en spänning åt dessa tunna skapelser och de gängliga lemmarna fungerar och flaxar i dansrörelser eller stelnar i poser eller svävar som Milles' himlavarelser. Ysterhet och allvar växlar. Jag ser avundsjukt på några som dansar en kosackdans som jag aldrig skulle orka och ett par som kan det här med tango som jag inte kan trots träning. I den dansen finns ju för övrigt samma sensualism som i Boströms tilltag.


Rosas smycken är ett inlägg i den zigenska debatten

På kvällarna såg hon sin pappa sitta och bearbeta sina silversmycken i skenet från fotogenlampan. Då anade hon inte att hon själv en dag skulle bli en framgångsrik och uppmärksammad silversmed.

Idag finns Rosa Taikons smycken spridda över världen. Hon finns till och med representerad på Nationalmu seeum i Stockholm. Just nu finns en del av hennes silverkost utställd på Galleri New Form i Sparreholm.

För Joanna Segelström, som driver Galleri New Form, tog det fyra år att få Rosa Taikon till Sparreholm. Joanna är mycket glad över att det äntligen lyckades.

-Vi hittade tid och tillfälle till slut, säger Rosa Taikon som sedan den dag hon ställde ut första gången på Tyresö bibliotek 1966, haft fullt upp.

-Jag har utställningar inbokade flera år framöver, ända till år 2001.

I helgen var det vernissage på galleriet och ett par dagar innan är Rosa Taikon på plats för att ställa i ordning de olika montrarna med smyckena. Ur silkespappren plockar hon fram det ena glänsande smycket efter det andra, tunga hängsmycken enkla till formen och med utsökta filigramarbeten.

-Filigram, det är den här tunna silvertråden som j äg fäster på smycket och granalier det är de här små kulorna som ofta är en del i mina smycken, förklarar Rosa.

-Tekniken är mycket gammal och densamma som egyptierna felicierna använde på sin tid.

Rosa kommer från den kända zigenarsläkten Taikon som en gång i tiden invandrade till Sverige från Ryssland via Finland.

Hennes farfar, som var en mycket skicklig silversmed, föddes i Ungern, men fick fly med sin familj till Ryssland vid revolutionen.

-Det man sällan får veta är att zigenarna var mycket duktiga hantverkare inte minst som guld-och silversmeder, mattvävare och träsnidare.

Rosa Taikons pappa gick i sin fars fotspår och under tolv år arbetade han hos en silversmed i Samarkand. Smyckena han gjorde gick aldrig ut till allmänheten, utan det var de zigenska kvinnorna som bar dem.

-Jag är nog den första som gör smycken för alla kvinnor.

Rosa fick som barn aldrig gå i skolan, undervisningen i sång, musik, dans, färg och form fick hon av sin pappa. Först vid 33 års ålder gick Rosa två år på folkhögskola. Sedan vill hon gå vidare och lära sig silversmide. Läraren i silversmidekursen trodde inte att Rosa skulle komma in på Konstfack, hon hade ju ingen utbildning.

-Först grät jag, sedan blev jag arg. Jag tog med mina smycken och gick upp till rektorn för Konstfack.
Rosa antogs och efter fem års studier blev hon sin egen. Första ateljén hade hon hemma i villan i Tyresö.

-Min första utställning hade jag i Tyresö bibliotek. Samma år ställde jag ut i Kungliga biblioteket och ett par år senare på Nationalmuseum.

Rosa Taikon utstrålar värme och medkänsla. Hon ler ofta. Hon berättar om sitt liv fyllt av med-och motgångar. Mest arbetssamma var åren då hennes syster Katharina Taikon drabbades av hjärtstillestånd och låg i koma. Efter 14 år i koma dog hon för ett par år sedan. Katharina Taikon stod på barrikaderna och slogs för zigenarnas rätt i det svenska samhället.

-Hon offrade livet för sitt engagemang, säger Rosa som alltid tar med en packe av Katharina Taikons böcker om zigenarflickan Katitzi till sina utställningar.

-Medan Katharina slogs för de sociala frågorna så vill jag föra fram kulturen.

Rosa Taikon inspireras av den zigenska traditionen i sina silversmycken. Gamla former, som yxan i Rosas farfars stav, kommer ofta igen i modern och förenklad form. Bröstet är en annan form som symboliserar livgivande och solen som är den yttersta konsekvensen av liv.

-Jag vill nå människor med mitt arbete, med mina smycken. De är ett inlägg i den zigenska debatten, säger Rosa Taikon, 72 år ung.

-Om hälsan står mig bi hoppas jag kunna fortsätta mitt arbete i många år till.

ELIZABETH BAUNACH